Upplevelser under ett inspirerande träningspass

2004-12-16

 

Hur hittar man motivationen att träna vidriga dagar?

 

Kommer hem efter en tung dag på jobbet med mentala frustrationer och ute är mörkret kompakt. Ikväll säger planen att jag bara ska springa ett s.k. återhämtningspass på en timme. Det känns inget kul och återhämtningspass är väl inte så viktigt? Det kan väl lika gärna bytas mot vila i TV-soffan?

 

Regnet strilar ner från himlen och håller på att övergå till snöblandat regn. Det mesta talar emot att ge sig ut och springa men ändå så lyckas jag komma ut. Vad är det som åstadkommer detta? Galenskap tror jag många, däribland några av våra grannar, skulle klassa det som.

 

För något år sedan promenerade min fru Anita till jobbet med en nyinflyttad arbetskamrat. De pratade om ditten och datten och grannen berättade att hon ägnat sig åt softboll när hon var något yngre. Hon fick då veta att vår familj ägnade sig åt orientering. Grannen berättade då att utanför deras hus brukade det springa en tokstolle med pannlampa rakt ut i skogen mörka kvällar. Hrm……. det var bara för Anita att informera om att det var hennes man det! Detta födde ett lite förläget skratt men denna sanna historia har vi haft mycket roligt åt efteråt. Numera hejar grannen hurtigt varje gång jag springer förbi.

 

Benen och knoppen kändes mycket tröga när 50+ kroppen sakta skulle aktiveras. Skulle detta filmas så behövdes inte slow-motion användas! Regnet öser ner men har klätt mig rätt och fryser inte trots att det övergår till snöblandat regn. Det finns inget dåligt väder, bara……..

 

Passet genomförs enligt plan men vad kan man hitta för positiva saker i detta elände? Kan det finnas några överhuvudtaget? Det fodras ett visst mått av eftertanke för hitta det positiva men det går faktiskt!

 

Hjärnan var mycket trög och hela kroppen kändes stressad efter en tuff dag på jobbet. Är man 50+ så tillhör man det s.k. köttberget och åker ut från ett IT-företag om man inte ”levererar”. Mycket av arbetsstressen och tankarna har på något sätt bearbetats under träningspasset. Efteråt känner jag mig avslappnad och trött. Träning tror jag är ett av de bästa terapeutiska vårdmedlen för att bearbeta negativa tankar. Det kostar inte landstingen så mycket heller! T ex har en av grannarna blivit ordinerad motion som enda medicin för att klara av sina sjukdomskrämpor! Brukar se henne med en svamp- och bärkorg ibland och hon ser ut att må bra.

 

För att det skall bli lite roligare att träna så brukar jag springa med pannlampa så jag kan springa i skogen. Det känns otroligt trist att springa på vägar vilket annars gäller när det är mörkt. Ett annat knep är att springa med freestyle och lyssna på P3 eller annat. Det finns en mängd olika program varav några är bra. Det finns även några riktiga bottennapp som “Hej Domstol”!

 

Kvällens underhållning blev Frank med avsnittet ”Stopp personligt” som är ett program där lyssnarna själva får göra ett inslag med hjälp av UR-radion. Denna gång var det en tjej som berättade om sina upplevelser av att spela kvinnlig ishockey. Det var fascinerande att höra den entusiasm och den glädje som fanns i denna jänta i en s k icke kvinnlig idrott. Sporten är liten, hon var tvungen att delta i killag (med de praktiska problem som detta innebar) och till viss del känna sig motarbetad av omgivningen. Trots detta satsade hon helhjärtat och verkade ha hur kul som helst. Det känns inspirerande att lyssna på sådana människor.

 

Kvällens träning är en liten pusselbit i den totala planen att få en formtopp till femdagars nästa år. När man passerat 50+ så finns det inte så många utmaningar inom orientering, om man vill ha sådana och inte bara mata fåglarna i parken. Tycker femdagars är roligt eftersom “eliten” i varje åldersklass brukar delta och det är kul att mäta sig mot dessa. Tävlingen kräver både ork och skärpa och brukar till viss del avgöras på sista etappen. Vi som kommit till åren börjar bli stirriga efter 4 dagars mjölksyra i benen och det finns möjlighet att plocka någon placering på sista etappen. Uthållighet måste finnas för att orka fem dagar, en psykisk reserv att ta fram när det börjar strama i benen och det blir problem att förstå kompass och karta.

 

Ska man då hålla på med detta när omgivningen skakar på huvudet? Den enklaste vägen är att låta bli och anpassa sig. Personligen tycker jag dock att det är kul att hitta utmanande mål och känna att vägen dit har genomförts på ett bra och genomtänkt sätt. Min utmaning är att nå en pallplats på femdagars.

Tyvärr brukar inte en sådan bedrift medföra mottagning och tal i rådhuset. Eskilstunaborna brukar inte heller samlas på torget och köra i bilkortege runt stan.

Belöningen blir istället att jag får gå och småfnissa för mig själv till duschen efter sista etappen.

Detta är faktiskt inte så dumt det heller att få uppleva någon gång i sitt liv!

 

Lycka till med de mål Du har och jag hoppas Du får möjlighet och tid att på olika sätt jobba för dessa! Försök ha kul på vägen och lycka till!

 

Hälsningar från en galen 50+!