Rapport från Spybacken

2005-11-02

 

Ikväll är det dags igen för veckans värsta pass, 20 gånger i Spy-backen. Passet kräver stor mobilisering av den fysiska och kanske framförallt den mentala kraften. Detta äger rum i oktober och motivationen är inte speciellt hög vid denna tidpunkt på året och det skapar en hel del ångest att stå vid backens fot och inse att det är 20 varv kvar. Avsikten är naturligtvis att passet skall vara till nytta för kommande ansträngningar och förhoppningsvis inte bara bryta ner kroppen och knoppen. Oktober är inte en period för stora ansträngningar utan för eftertanke, återhämtning, reflektion, etc. Kroppen och knoppen behöver återhämta sig och överväga om det skall bli en säsong till och hur denna i så fall skall planeras. Det gäller dock att hålla igång på en lagom nivå.

 

Parkerar bilen vid Torsharg, sätter på freestylen, aktiverar pulsklockan och börjar röra på den nuförtiden allt trögare kroppen. Hoppas att elljusslingan vid backen är tänd och att jag slipper springa i mörkret. Det går men känns lite osäkert med risk för att trampa på något ojämnt. Förstår inte vad det kan vara för fel när hela elljusspåret lyser men ibland inte extraslingan vid backen? Det är bökigare att springa med pannlampa men får bli så om det inte blir någon ordning på belysningen.

 

Kommer sakta igång över fotbollsplanen, till starten på elljusspåret och upp för första backen på spåret. Backen är inte lika brant som Spy-backen men kommer tidigt. När man inte har kommit igång ordentligt så skapas alltid tvivel hur man skall orka passet. Kroppen mjuknar upp litegrann men det känns alltid för lite när jag står vid foten av träningsbacken.

 

Knäpper mellantid vid starten och varje gång jag kommer ner till botten av backen. Detta ger en bra indikation på hur formen är för tillfället och om det är dags för lite lugnare träning eller om det bara är att köra på. Just nu är formen ganska blygsam.

 

1:a varvet: Samma tanke kommer varje gång när formen inte är på topp. Hur skall jag orka 19 varv till? Kroppen aktiveras mycket brutalt när man tänjer på stegen uppför backen första gången. Det är lätt att få mjölksyra direkt om det går något för fort och kroppen inte är tillräckligt igång. Det känns mycket tungt att fortsätta upp på det andra varvet.

 

2:a varvet: Vilka tankar kan aktiveras idag för att glömma det tunga, enformigheten och vetskapen om att det är så långt kvar av passet? Det är mörkt runt omkring mig och mörkret kan skapa ett tungsinne alternativt ett sätt att gå in i sig själv och glömma omgivningen. Ur mörkret får man inga externa signaler som synintryck och ljud utan man springer och tänker i en egen tunnel. Försöker komma igång med att tänka på kontrolltagningsteknik men misslyckas då det är för långt kvar till vårsäsongen. Flåsar mycket tungt.

 

3:e varvet: Freestylen skvalar men inget intressant förmedlas på P3 ikväll. Låtarna skapar ingen extra energi. Har utbudet blivit sämre i år då ingen av låtarna inspirerar eller är det fel program på radion? Det är väl alltid så att 95 % av musiken är ointressant, resten hyfsad och ibland kommer det något guldkorn. Skulle kanske ha spelat in någon häftig gympa-musik som kan inspirera och hjälpa till att tänja på stegen. 17 kvar och längtar efter att det skall ta slut.

 

4:e varvet: Var är de positiva tankarna? Vilka upplevelser finns att hitta från i år då säsongen blev ganska beige? Året innehöll inga starka upplevelser då benen kändes lätta och man ”flög” fram i skogen. Fy vad det går tungt och vad långt det är kvar. Tänk när man var senior och körde spänsthopp i samma backe. Vissa perioder spänstade jag 3 gånger i veckan uppför backen. Skulle jag pröva med några spänsthopp nu så skulle varenda muskel i benen brista. Hur orkade man när man var yngre? Undrar om det här kommer att gå vägen ikväll?

 

5:e varvet: Jag måste hitta några positiva drömmar eller tankar för att koppla bort skallen från passet. Hur hittar jag till det totala “nirvana”? Vilka positiva upplevelser fanns i år? Något måste det ju finnas som jag kan distrahera kroppen med och glömma plågan? Vilka tävlingar hade bra banor och terräng? För det mesta så blir H50 klassen bara “över” och banläggarna lägger ingen större energi på att få bra banor för oss gubbar. Några tävlingar var dock lysande undantag – Minns t.ex. Nyköping, Idre etapp 1, Gyllbergsloppet, Svealandsmästerskapet och Vandrarringen. Tävlingarna hade både utmanande terräng och bra orientering! Heder åt dessa banläggare! Synd att man inte räckte till löpmässigt. 25 % klart och det känns långt kvar. Kommer jag att greja det här?

 

6: varvet: “Rosen” myntade namnet Spy-backen. Varför är det ingen mer som springer i den? Det verkar bara vara jag, Thomas, Patrik och någon dam som duttar med sina skidstavar? Ger det här något egentligen eller bryter det bara ner kroppen? Ibland blir det för mycket och lyckas inte återhämta mig i tid. Tänk vad fel det kan bli ibland. Flög fram på asfalten i Pierrefonds utanför Montreal i augusti 2003. Vilken miss i planen när benen flög fram över asfalten veckorna efter att man skulle vara i form. Vilket slöseri att få en formtopp på asfalten, i en trist förort med medelklassvillor och min gamla farbror på cykel som enda vittne. Vad fanns det för glädje och mening i detta? Har inte avverkat en tredjedel och freestylen skvalar trist.

 

7:e varvet: Grejar jag tre till så har jag fixat hälften. Då kan jag känna mig någotsånär nöjd om jag skulle krokna helt. Det gäller att hålla räkningen. Var det ner på 7 eller skulle jag upp på 7? Ibland tappar jag räkningen och av någon konstig anledning blir det aldrig mindre än 20 utan alltid fler. Förklara det den som kan! Rekordet är 23 när skallen kopplades bort helt i andra tankar. Patrik sveper förbi på lätta snabba ben när han kör sina långa intervaller och automatiskt går det någon sekund snabbare uppför. Det straffar sig direkt och måste ta det lite lugnare nerför. Gränsen till mjölksyra ligger farligt nära och lungorna värker. 1/3 fixad och första milstolpen passerad men det är fortfarande 2/3 av passet kvar.

 

8:e varvet: Var finns de positiva bilderna och drömmarna. Kan passet bidra till att skapa kommande positiva upplevelser liknande som 2001? Benen var lätta hela sommaren och jag ”flög” fram i skogen. Situationen är samma nästa år, sista året i klassen. Blir det som vanligt att jag ligger 3-5 minuter efter “juniorerna” eller kan det bli annorlunda? Vilken härlig känsla det var att springa 2001. Vad var det jag gjorde rätt det året? Sprang jag något i Spy-backen eller var det något annat? Biter det lika bra när man blivit fem år äldre eller är detta bortkastad tid? Hur skall man träna nu? Bryter man inte bara ner sig själv? Känner mig osäker och varvningen känns mentalt tung.

 

9:e varvet: Lungorna värker och mjölksyran börjar smyga ut i benen. Känner att jag måste dra ner på farten någon sekund. Var finns de trevliga minnena? Tänker på veteran-VM 2002 i Australien. Denna totalt annorlunda miljö med en helt annan skog än här hemma. Det kändes som att vara i en drömvärld, så långt borta hemifrån, så annorlunda, så avkopplande och mysigt. Tänk när jag sprang på andra kvalificeringen och fick se en känguru korsa löpriktningen! Ibland kan orienteringssporten ta en långt! Det här går inte! Flåsar hemskt och benen trycks ihop i botten av backen. Inte ens hälften avklarat.

 

10:e varvet: Var alldeles för klen i skogen det här året. Säsongen var medelmåttig och om jag rannsakar mig själv så sprang jag inte regelbundet i Spy-backen förra vintern. Kanske behövs det här för att den tunga kroppen skall ha en chans mot lättviktarna i klassen. Det känns tungt när konkurrenterna ser ut som tunna pinnar. Varför har man inte samma kärnkraftverk till ämnesomsättning som dessa verkar ha? Emil Wingstedt är dock både tung och stor och han är ju ganska hyfsad och springa? Det verkar inte gå att skylla på att man är ”välväxt”? Det kanske gör nytta att bygga upp styrkan i benen? Det kanske är rätt träning? Äntligen har jag klarat hälften som är andra milstolpen! Nu känns det som jag är på väg hemåt igen. 15 är nästa milstolpe och efter det så kan jag ju gå uppför något varv. Andningen tar emot men får inte sjunka ihop i stegen för då tappar jag all fart uppför och då blir det bara ännu tyngre.

 

11:e varvet: Känner en ny energi då andra milstolpen har passerats och jag är på väg “hemåt”. Benen känns piggare och det verkar gå någon sekund snabbare uppför. Flåsar tungt på toppen och den nyväckta energin slocknar snabbt. Det känns lika mycket uppförsbacke när jag joggar ner och vetskapen att det är nio varv kvar. Var är de positiva målbilderna? Försöker få igång tankarna på hur jag skall orientera på rätt sätt. Året innehöll många löjliga misstag och är det här verkligen rätt träning? Borde jag inte köra mer orienteringsteknisk träning istället. En eliminering av årets missar skulle ge betydligt bättre resultat än att springa några sekunder snabbare per kilometer. De nya tvivlen över vilken träning som är den rätta skapar tunga grubblerier i botten av backen.

 

12:e varvet: Styrkan uppför fanns ju på Svealandsmästerskapet 2001. Vad var det som skiljde mellan min och konkurrenternas träning? Hur kommer terrängen att se ut på tävlingarna nästa år? Det blir väl knappast bara slätlöpning och planbildsorientering? Borde jag inte ha nytta av sådana här skitpass? Det här är kanske riktigt? Känner en nyväckt inspiration och benen känns plötsligt lite piggare vid botten av backen.

 

13:e varvet: Det är 7 varv kvar efter det här varvet. Kommer det här att gå eller måste jag lägga av vid 15? Det känns så tungt och varför ska jag hålla på med sådan här plåga? Tänk vad härligt det skulle vara att ligga hemma och läsa tidningen, någon bok eller bara slötitta på TV? Kvällen blir kort när man springer det här passet. Fixa käk, äta och så är det ju bara någon timme kvar tills det är dags att lägga sig för att komma upp på morgonen och köra till Stockholm. Hör Västerås-planet surra uppe i luften och tänker på de som sitter i den varma kabinen med en kopp kaffe och snart skall landa. De har bara en liten bit kvar för att vara hemma igen. Klarar jag 14:e varvet så har jag gjort mer än 2/3 av passet!

 

14:e varvet: Undrar om det blir något lag till Smålandskavlen i år? Har jag börjat med backträningen för tidigt? Tänk om det blir lag och då kommer stegen att bli mycket tunga. Varför håller jag på med den här träningen egentligen då Kjelle spöar mig ändå? Är det någon mening att hålla på med det här eller håller jag på och lurar mig själv med falska förhoppningar? När ”flög” jag fram senast efter att tränat i backen? Kommer inte på något exempel och har svårt att få upp drivet i varvningen. Grejar jag femton så kan jag väl ändå vara hyfsat nöjd?

 

15:e varvet: Nu känns det tydligt att varven går över 2 minuter. Drivet har mattats och försöker hålla igen så att inte mjölksyran får det hela att ta tvärt slut. Tänker på stafetten 2002. Solen brände och sög ur all must ur kroppen när jag väntade att få gå ut på sista sträckan. Vi låg en bit efter men lyckades få igång energin när Wiklund sprungit ikapp mig vid tvåan. Tänk vilken härlig energi som kom fram! Vilket härligt minne och nu är det bara 5 kvar! Jag har klarat sista milstolpen och är övertygad om att greja det här idag! Går jag in i väggen så kan jag gå de sista varven uppför!

 

16:e varvet: Börjar räkna om. Nu är det fem kvar och det här är första varvet. Ger detta någon psykologisk effekt? Känns 1 av 5 lättare än 16 av 20? Bestämmer mig till slut för att hålla kvar vid antalet 16. Flåset känns lite lättare men benen är tunga. Hur var det på Svealandsmästerskapet i år på långsträckan? Skulle jag kört rakt på eller skulle jag dra höger och springa bäckravinen? Fick stryk med 2 minuter på sträckan av Olofsson som var överlägsen i löpstyrka på den tävlingen. Kunde jag tjänat en minut på vägvalet via ravinen? Varför är han så pass mycket bättre än oss andra att springa? Det var inga små marginaler utan han var TOTALT överlägsen i löpningen. Springer han i backe? Är det någon mening än att ens tänka sig att hävda sig mot honom? Känner en irritation över situationen, får en adrenalin-kick i botten och vänder upp ilsken över den frustrerande situationen.

 

17:e varvet: Efter det här varvet är det bara tre kvar. Vet nu att jag kommer att greja det här och allt känns mycket lättare. Varvtiden har ökat men vetskapen om att det efter detta varv är endast tre varv kvar skapar en inre trygghet. Tänk när jag sprang sista etappen på femdagars för något år sedan. Ryggen värkte när jag joggade till starten på sista etappen och kunde knappt röra mig. Hur skulle jag klara mig runt sista etappen? Lyckades ändå med en viss upphämtning. Vad var det som åstadkom denna? Kan Spy-backen ha ett samband? Nu är det bara tre varv kvar och känner en ökad glädje inombords.

 

18:e varvet: Känner att det börjar bli svårt att tänka på annat. Fokuserar bara på att ta mig uppför backen med tunga ben. Bara jag kommer upp så löser sig resten. Försöker ändå hålla igen så att inte mjölksyran skall nypa till alltför hårt. Vad skall jag nu tänka på när jag vänder på toppen? Det här fixar sig!

 

19:varvet: Mjölksyran i benen når upp till hårfästet och funderar på hur jag genomför det sista varvet. Man skall ju helst spurta lite när det är sista varvet. Måste nog hålla igen lite på det här varvet om jag skall orka spurta. Segar mig uppför och letar i tankarna efter något att tänka på och skingra den sista plågan. Kommer inte på något men känner mig ändå mycket glad när jag når toppen. Nu skall jag bara ner en sista gång och sedan är det upp och slut! Försöker samla ihop den sista kraften när jag joggar ner inför det sista rycket.

 

20:varvet: Nu gäller det bara att ösa på upp till toppen så är passet klart! När formen är bra så går det under 50 sekunder men känner att det inte finns några större krafter för en fartökning. Segar mig upp till halva backen och försöker öka något den sista biten men det händer inte speciellt mycket. Vinner kanske någon sekund och tittar på klockan när jag når toppen. 63 sekunder blev det och det var knappast något att skriva hem om.

 

Vilken härlig känsla att vara klar med passet! Känner mig oerhört glad och stolt över att klarat av kvällens utmaning. Livet leker och nu är det en hel vecka till nästa gång och till dess är det lättare träningar. Går fram till andra stolpen innan det är dags att börja nedjoggningen. Möter en del motionärer som joggar eller duttar med sina stavar. Förstår inte vad stavduttarna tror sig uppnå när de använder stavarna på det här sättet? Borde de inte sträcka ut istället? Den sista 5 meters knixen känns tung men efter denna så är det bara nedför och slätlöpning till bilen.

 

Känns alltid spännande att efteråt titta på totaltiden, maxpuls, medelpuls, totala stigningen och varvtiderna när pulsklockan är tömd till datorn hemma. Ikväll anar jag dock att varvtiderna blivit höga vilket bekräftas då endast 8 st är under 2 minuter. När formen finns i kroppen så brukar det gå att krypa under 1.50 på några varv. Får försöka trösta mig med de faktiska resultaten som pulsklockan visar. Värdena visar att passet gett en bra träningseffekt och det är ju huvudsyftet. Visar pulsklockan verkligen rätt värden? Får hänga mig fast i den tron och känna mig tillfreds med att klarat av ett riktigt ”Spy-pass”.

Jag vet inte om jag skall rekommendera eller att avråda från denna backe. Det kanske är bra för formen men är en mental och fysisk utmaning en mörk kväll i oktober.

 

Varför springer man i backen? Får väl svara på samma sätt som Sir Edmund Hillary när han fick frågan varför han som den första besteg Mount Everest, ”Because it is there!” Han gjorde dock inte detta 20 gånger per kväll flera veckor i rad………

 

Pröva själv backen och berätta om Dina förhoppningsvis positiva? upplevelser!

 

Kari T