Rapport från 10-mila

2005-04-28

 

Undertecknad hade blivit uttagen att springa första sträckan på veterankavlen i årets TioMila. Tänkte nedan redogöra för mina fysiska och mentala upplevelser under denna korta (4,7 km) men intensiva sträcka.

 

Insåg när jag tittade tillbaks i tiden att det var längesedan som jag sprang en första-sträcka. Jag har sprungit denna ett antal gånger men kan inte minnas när det skedde senast. Måste erkänna i efterhand att detta var en intensiv upplevelse med både smärta och glädje. Jag lyfter på hatten för de som mera frekvent springer sträckan.

 

Tränade på som vanligt inför TioMila och hade ”turen” att det var en lättare träningsperiod just denna vecka. Vi hade ett lag som hade chans till en bra planering så förväntningarna var nog höga hos alla tre i laget. Andra sträckan sprangs av Robban och den sista sprangs av Kjell. Tyvärr var inbjudan till tävlingen oklar och vi missade därmed att anmäla laget i tid och blev efteranmälda. Detta resulterade att vi fick ett högt startnummer och stå i sista ledet vid starten. Framför mig stod några stadiga men kanske inte alla så snabba medtävlare. Tyvärr så var de som stod i första ledet snabba och även bra tränade!

 

Dagarna innan tävlingen kändes lite extra pirriga beroende på alla förväntningar som byggts upp. Ovanan att springa första skapade också extra pirrighet. Spänningen fanns trots att jag genomfört åtskilliga hundra tävlingar. Hade också studerat medtävlarna på första sträckan via Internet och såg att jag ”brukade” vara före de flesta löparna på individuella tävlingar. Inbjudan angav att det skulle vara lättlöpt och beräknad segertid på sträckan skulle vara 33 minuter. Detta innebar en kilometertid på 6,89 min/km vilket inte kändes speciellt jobbigt. I verkligheten så visade det sig gå ännu snabbare och kilometertiden blev under 6 minuter. Det var en av sig själv mycket uppskruvad undertecknad som skulle ta sig an denna sträcka!

 

Allt detta medförde att pulsen var högre än vad den brukar vara inför starten. Koordinationen i kroppen kändes inte heller bra, rörde mig spänt och stelt på uppvärmningen och man kan kort sammanfatta att det inte var speciellt avslappnat innan starten.

 

Tog ett rejält grepp för att inte tappa kartan när det hela drog igång. Taktiken var att ”rusa” för att ha en bra position när vi kom in i skogen. Detta för att inte bli förhindrad av ”alla som sprang sakta” och som jag skulle springa om. Vägen fram till startpunkten var lång och kände mot slutet att jag var tvungen dra ner på farten för att inte magen skulle tömmas fel väg. Det skulle bli oerhört pinsamt att lägga en pizza mitt framför publiken. Blev frustrerad då jag trots den intensiva  ”ruschen” hade löpare som jag ”normalt” brukar slå före mig.

 

Vägen till första var en långsträcka och försökte gå rakt på mellan två klungor för att få fri fart och förhoppningsvis ha en snålare väg mot kontrollen. Ser att det går något snabbare till vänster och tappar ytterligare placeringar. Tar i så mycket jag kan men kan inte springa förbi någon och den starkt uppblåsta självbilden börjar sakta spricka. Tror att första kontrollen är gafflad och skymtar ett gäng mer till vänster. Kommer rakt på första kontrollen men det känns som ”flera hundra” stämplar före mig.

 

2:a kontrollen är enkel när jag lyckas klarna hjärnan. Några drar oförklarligt åt vänster (sneglar på andra gafflingen?) medan jag bara rusar mot hygget. Hygget är några hundra meter och tycker mig se massor av löpare före i skogen bakom hygget. Kom rakt på tvåan och på nästa sträcka fick vi springa över den enda större höjden på banan. Det skulle bli för långt att runda höjden varför alla sprang rätt över. Kände en viss tillförsikt att nu skulle det plockas placeringar då jag genomfört regelbundna träningar i Spy-backen! Dock hände inget i benen utan effekten var lika stark som en trött fis i rymden och fick fortsätta i ledet i samma position. Rundade lite på toppen och tappade ytterligare några placeringar. Bakom höjden passerade vi en väg och såg att man tvungen att skärpa sig på nästa höjd. Alla sprang rakt på utom undertecknad som valde att följa kanten av höjden för att slippa springa upp och ner i sänkorna. Fick en bra ingång mot kontrollen och märkte att många kom från vänster och det hade klumpat ihop sig lite mer. Till nästa kontroll såg jag bara en löpare före mig och tänkte att nu har det blivit lucka framåt och stressen ökade ännu mer. Spikade kontrollen och fortsatte rätt höger efter en avlång höjd. Såg några få löpare framför mig men kände mig inte lugnare. Strax innan kontrollen satt en träningsskärm, var tvungen att titta på den och tappade onödiga metrar. Stannade trots att jag visste att jag skulle fortsätta fram till nästa höjd.

 

På nästa sträcka strök vi ett höjdparti på vänster sida och jag tyckte att alla runt omkring mig verkade starka och pigga medan jag själv kände mig som blött knallpulver. Efter höjden skulle vi dra snett höger men vinklar lite för mycket och måste korrigera tillbaks kursen. Vi kommer alla snett och lite för långt söder om kontrollen men justerar detta snabbt då vi läser av två stora stenar.

 

Nästa kontroll har en TV-kamera vilket jag visste då jag passerat denna på vägen mot första. Tycker att det verkar glest med löpare och börjar känna en viss förhoppning om att det kanske inte finns någon ytterligare klunga med lucka framför oss. Känner detta bekräftat av kontrollanternas något ivriga beteende när vi stämplar. Nu är det bara två kontroller kvar och vi springer över skjutbanan tillbaks mot målet. Hela banan har jag varit frustrerad av att inte komma ikapp de som funnits framför mig och löpare har ibland passerat utan att jag orkat svara. Har hela tiden sprungit strax under mjölksyratröskeln och skulle ha blivit helt stum i benen om jag ökat vid något tillfälle.

 

Plötsligt när vi springer över skjutbanan så glider jag bara förbi de få framförvarande löparna, är ensam i täten och blir full av ett rus. Jag är först och verkar kunna glida ifrån utan att behöva ta i! Försöker få hjärnan att skärpa till sig då det ser lurigt ut till näst sista. Skogen är också lite tätare varför jag desperat skriker inom mig att lugna ner mig och fokusera på kartläsningen. Istället tar andra bilder övertaget och jag försvinner in i en drömbild om en hjälte från urskogen. Ser mig själv springa ensam och först i mål. Folket-Johnny står med blocket och intervjuar mig och undrar när jag gick loss. Undrar hur jag ser bäst ut på bild? Rakt framifrån, från höger eller vänster profil? Måste köpa båda lokaltidningarna på måndag. Vad var det jag sa innan? Jag skulle ha chansen att växla först!

 

Plötsligt blir det tyst runt omkring mig! Jag är ensam i skogen och vaknar brutalt upp ur min fantasivärld. Har helt tappat fokus på orienteringen och glidit förbi något till höger om kontrollen. Vänder tillbaka blixtsnabbt, ser att det bildats en mindre klunga vid kontrollen och rusar dit för att stämpla. Känner besvikelse och ilska över misstaget och släpper på alla bromsar. Lyckas rusa förbi några till sista kontrollen där jag stämplar bakom en löpare som jag brukar slå med ”minst 20 minuter” på vanliga tävlingar. Insikten träffar mig som en höger från Mike Tyson på hakspetsen och börjar fundera hur långt efter jag är. Rusar förbi min nya konkurrent på skjutvallen och hör speakern snacka om att täten växlar. Får nya krafter då jag inser att jag inte är så långt efter men blir stressad igen då jag inte vet hur långt upploppet är. Det kändes som en evighet att tidigare springa till startpunkten och är spurten lika lång så kommer jag tappa ”flera minuter”. Springer som en galning och plockar två löpare till på den sista delen av upploppet. Lyckas fumligt stämpla vid mållinjen och göra mig av med kartan. Benen vill knappt röra sig på slutet då de är fulla av mjölksyra. Sliter mig fram till växlingspunkten och överlämnar kartan till Robban. Skriker att han skall vara uppmärksam på gafflingarna då dessa verkade splittra upp fältet.

 

Joggar ner och stretchar för att komma ner i varv och framförallt tömma skallen på alla galna tankar. Sätter på lite kläder för att vänta in lagkamraterna då stafetten verkar gå mycket snabbt. Vet inget om avstånd och placering men får i efterhand veta att jag var 10:a, 25 sekunder efter. Placeringen är naturligtvis ok men känns som ett platt fall då jag innan tävlingen blåst upp mitt ego så att det nästan höll på att sprängas. De egna uppblåsta förväntningarna medförde ett helt felaktigt fokus, skapade negativa tankar och frustrationer samt resulterade i onödiga misstag. Det verkar som man skulle behöva träna lite mentalt?!

 

Lagets placering blev till slut 3:a vilket var alldeles utmärkt. Robban och Kjell grejade detta på de avslutande sträckorna. Robban höll placeringen i stort och Kjell plockade genom dagens snabbaste tid på sträckan.

 

Trots beskrivna upplevelser så var det kul att tänja gränserna och springa första sträckan. Med lite mer ödmjukhet och rätt fokus så kan det kanske finnas en chans till sträckseger!

Jag undrar ändå om jag inte blir bäst på bild i vänster profil………

 

P.S. Jag måste också gratulera vårt ”senior-lag” för att de kämpade sig runt trots de många återbuden. Citationstecknet står för att man var tvungen att plocka in Tomas på långa natten! Det var starkt av Tomas att orka runt en sådan bana! Andra som också ställde upp med små förberedelser var Magnus Andersson och Magnus Larsson. Det var tappert kämpat av hela laget!

 

Kari Talltjärn