Rapport från en tisdagsträning

För en tid sedan så berättade jag för en arbetskamrat att jag och ett par kompisar brukar springa skogsintervaller. ”Skogsintervaller?”, frågar hon. ”Ja, du vet intervaller i skogen. Utanför stigarna. Över stock och sten. Vissa gånger kör vi intervallerna i en mosse, mossintervaller”. Hon tystnar ett tag. Sedan säger hon, med en alldeles uppriktig och genuin glädje för min skull – ”Vad kul för dig att du har kompisar som vill göra det tillsammans med dig!”.

Precis så är det på tisdagar också. Då är det distansträning med pannlampa i Ektorp. Anders fixar en slinga med ett antal solstrålar som gör att hela gänget samlas ihop några gånger under passet och så att vi kan hålla koll så att alla är med. I början kallade vi det för tarmar, men vi jobbar på att kalla det för solstrålar för det låter lite trevligare tycker Anders.

Och trevligt är det. Igår sprang jag, Henrik, Janne, Netten, Viktor och Anders. Jag är långsammast. Det gör mig ingenting. Jag hoppar över de solstrålar som jag inte orkar, vill eller hinner med, men ser till att ha koll på att jag vet var dom andra är. Och dom håller koll på mig också, ingen ska lämnas i skogen. När jag har hoppat över en solstråle så ligger jag först ett tag tills Viktor kommer. Efter ytterligare ett tag kommer resten och springer om. Då hänger jag på så länge jag kan eller vill.

När jag ligger först så är det alldeles mörkt runt omkring mig. Men inte lika mörkt som före jul. För nu är det snö som lyser upp, rätt så mycket snö, och den är kall och den gnistrar och glimmar i ljuset från pannlampan och flyger lätt runt fötterna. Lite magiskt, faktiskt.

Vi springer omväxlande i skogen och på stigar, och förutom våra egna fotspår ser jag djurspår överallt, där rådjuren går kors och tvärs genom skogen och gör sina egna stigar.

Det är jobbigt att springa i skogen i snön, och när vi är tillbaka efter en timma pustar vi ut några minuter i mörkret och kylan och ger varandra verbala klappar på axeln för att ha kämpat bra. Jag är trött, och jäkligt nöjd. Och min arbetskamrat har rätt. Vilken ynnest det är att ha kompisar som vill springa med pannlampa en timma på tisdagar i skogen i snön i kylan tillsammans med mig!

Katarina